Inte allt för sällan ligger jag vaken och funderar varför saker blir som de blir. Är det att man valde "fel" väg mot vad som var tänkt, valde man den enda vägen som fanns tillgänglig då eller valde man den vägen för att den var lättast?
Att vara rädd för att bli lämnad eller att leva oälskad är inte sällan ett var på varför folk lever kvar i det gamla.
Lever vi på att vara älskade eller lever vi på att finnas?
Ingen vill väl vara ensam iaf!?
Känner ibland att jag inte har någon att dela dessa tänkbar med! Att jag bara kan gå till mig själv för att få svaren Pp de frågor som maler i huvudet!
Är det för att jag är för stolt för att visa mig svag eller är det för att dom som finns nära iaf inte skulle förstå!?
Hur vet jag att dom inte skulle förstå om jag inte ens försöker?
Underskattar vi våra vänner? Eller ser vi alla som kompisar ( någon vi inte riktigt känner)?
Jag brukade ha lätt att släppa folk in på livet men jag brukar oxå få äta upp det!
Har nog valt att inte blåtira mig så som förut efter allt som hänt! Tragiskt egentligen!
Ger vi upp när livet går emot oss för länge?
Alla kämpar med sitt, många sitter tysta för att inte sticka ut, andra sticker ut för att inte visa sina sårade själar.
Jag sticker nog ut! Eller ja jag sticker ut från mängden! Jag sitter sällan tyst, jag hatar att bli hyssad, jag kör mitt koncept även om det inte alltid är vinnande.
Är det sjukdomen eller livsstilen?
Skyller vi på olika sjukdomar för att vi ska slippa frågorna varför vi gör som vi gör eller är det faktiskt sjukdomarna?
Har alla en sjukdom?
Är det en sjukdom att sitta tyst likväl som att skrika högt eller prata med sig själv?
Så många frågor och så få svar!
Min "sjukdom" är;
Bipolär sjukdom eller manodepressiv sjukdom (även bipolärt syndrom) är en psykisk sjukdom som periodvis förhöjer stämningsläget till mani eller lindrigarehypomani. Samma individer drabbas vanligen också av allvarliga depressioner men symtompå depression kan även förekomma i maniska perioder, alternativt kan episoderna vara blandade med intensiva och snabba växlingar mellan dessa lägen.
Symtomen blir vanligtvis svårare med tiden och utan behandling riskerar den sjuke kroniska funktionsnedsättningar. Med förebyggande medicinering är prognosen god. Många är symtomfria i flera decennier och mellan sjukdomsperioderna (skoven) fungerar individen vanligtvis normalt. Förloppet påverkas av yttre faktorer som miljö och stress. Mellan 1 och 3 procent av befolkningen drabbas av bipolär sjukdom. Många insjuknar första gången när de är mellan 15 och 30 år. Ärftlig belastning är den viktigaste riskfaktorn. Bipolär sjukdom ochschizofreni har delvis en gemensam genetisk bakgrund. Bipolär sjukdom är lika vanlig hos män som hos kvinnor men fler kvinnor än män drabbas av unipolära depressioner.
Sjukdomen delas in i bipolär I, bipolär II,cyklotymi och andra typer efter hur stämningsläget förändras. Hypomani utmärker typ II som relativt sällan utvecklas till typ I med svåra manier. Milda manier går ofta med känslor av upprymdhet och välmående. Allvarliga manier leder inte sällan till sjukhusvistelse och psykoser. Världshälsoorganisationen (WHO) räknar bipolär sjukdom till en av de tio mest handikappande sjukdomarna.
Vissa personer är för det mesta deprimerade men sällan maniska. Andra erfar mestadels mani eller hypomani. Symtomen kan vara få eller många, det är inte lika för alla och typen av symtom och hur allvarliga dessa är kan variera över tiden.[3] Perioderna mellan skoven är i allmänhet symtomfria och personen fungerar normalt trots den kroniskasjukdomen. Sådana friska perioder kan vara i många år och inte alla drabbas av flera skov.[4]
Mani
I en mani är humöret onormalt förhöjt och expansivt men också irritabelt. Lyckorus (eufori) och grandiositet kan snabbt växla till aggressivitet och emotionalitet; minsta missnöje leder till ilska eller upprördhet. Sömnbehovet minskar men personen har mer energi och är mycket aktiv. Vanliga tecken är rastlöshet, impulsivitet, tankeflykt, försämrad koncentration och ett jäktat ordflöde. Vårdslöshet och oansvarighet följer försämrat omdöme; den sjuke tar risker, vill leva ut drömmar men handlar bortom sin faktiska förmåga och utan insikt om konsekvenserna. Många blir överdrivet sociala eller sexuellt intimsökande, andra mer påträngande och intoleranta. Sociala gränser försvinner, personen gör bort sig och saknar självkontroll eller visar ingen hänsyn då storhetskänslor (megalomani) gör att denne känner sig "utvald" eller på "särskilt uppdrag". I allvarliga fall uppträder också psykotiska symtom som vanföreställningar och hallucinationer, ellerpsykomotorisk agitation i sådan grad att personen är obegriplig eller inte går att kommunicera med.[5][6][7][8]
Svårigheterna för den sjuke att fungera normalt är markanta. Ett maniskt skov kan pågå i en knapp vecka men också behöva lång sjukhusvård.[sv 2] Samsjuklighet är vanligt och missbruk förekommer ofta, särskilt med alkohol eller andra lugnande ellerstimulerande medel som kokain ochsömntabletter.[4][6]
Sjukdomsbilden framträder när humöret inte går att kontrollera eller är flyktigt och ombytligt med åtföljande symtom på depression. Symtomens svårighetsgrad kan svänga under dagen och även från dag till dag. Personen i ett hypomaniskt skov är så uppenbart olik sitt normala jag att förändringarna i humör och funktion kan observeras av andra, i allmänhet under minst fyra dagar. Individen själv tycker ofta att allt känns väldigt bra och förnekar att något är fel fastän närstående känner igen symtomen.[5][6][9][10]
Hypomani
Tecken på hypomani är att personen är upprymd, optimistisk och pratsam, ofta också skarpare med förbättrad koncentration ochkognition, snabbare tankar och fler idéer. Många blir driftiga, målorienterade och produktiva. På samma gång framträder vanligtvis också negativa tecken på depression. De sjuka är retliga eller otåliga, känner sig kritiserade och motarbetade. Minskat sömnbehov är den pålitligaste indikatorn för sjuklig hypomani. I ett uppvarvat eller rastlöst tillstånd är det svårt för individen att koppla av och att vara stilla; kroppsrörelser kan vara ofrivilliga. Förmågan att fokusera försämras. I ett samtal kan det bli svårt att hålla tråden men även att inte prata för fort eller sluddra. Beteendet förändras. Många blir ovanligt sociala och kärvänliga. De bryter ofta mot normer liksom sina egna regler och vanor, tar större risker - inte sällan också promiskuöst. En överdriven nöjeslust som till exempel kan uttrycka sig i impulshandlingar som ekonomiska och sexuella utsvävningar ökar risken avsevärt för obehagliga konsekvenser.[sv 3][en 1] Dessa konsekvenser för personen och omgivningen är definitionsmässigt lindrigare vid en hypomani än vid en mani, men var den exakta gränsen ska dras är en bedömningsfråga:[en 2]Den avgörande skillnaden mellan mani och hypomani är inte symtomen i sig, som i stort är desamma, utan i stället svårighetsgraden och hur pass mycket individen påverkas. Enstaka hypomana drag är inte problematiska. Sjukdomsbilden framträder när humöret inte går att kontrollera eller är flyktigt och ombytligt med åtföljande symtom på depression. Symtomens svårighetsgrad kan svänga under dagen och även från dag till dag. Personen i ett hypomaniskt skov är så uppenbart olik sitt normala jag att förändringarna i humör och funktion kan observeras av andra, i allmänhet under minst fyra dagar. Individen själv tycker ofta att allt känns väldigt bra och förnekar att något är fel fastän närstående känner igen symtomen.[5][6][9][10]
Hypomani förknippas med kreativitet och en oproportionerligt stor andel framgångsrika konstnärer har haft någon form av bipolär sjukdom.[11]
Depression
En egentlig depression[12] inrymmer ett deprimerat humör eller klart minskat intresse för närapå alla aktiviteter under en period på minst två veckor. Barn och ungdomar kan vara mer irritabla än ledsna. Minst fyra andra symtom ska också uppträda. Dessa kan vara förändringar i aptit, vikt eller sömnvanor; mindre energi, koncentrationssvårigheter eller obeslutsamhet; självförakt och skuld eller sjukliga tankar på död eller självmord. Stämningsläget förändras inte väsentligt från dag till dag och påverkas inte avsevärt av förändrade omständigheter. Andra tecken är social ängslighet, isolering, upprördhet, retlighet, hopplöshet, likgiltighet. En deprimerad person kan uppleva sexuell olust, snabbt minska i vikt och erfara kronisk värk (med eller utan känd orsak, s.k. somatisering). Trötthet följer minimala ansträngningar, ochpsykomotoriska hämningar kan uppträda, som bland annat yttrar sig i tröghet eller oförmåga att göra saker som tidigare skedde automatiskt. Stress och ångest utlöser ibland okontrollerade rörelser (psykomotorisk agitation), från att vrida händerna tillsjälvskadligt beteende. Bipolära depressioner är ofta långvariga och svårbehandlade. De varar väsentligt längre för patienten än tiden i mani eller hypomani. Vid mildare episoder fungerar individen bättre men behöver anstränga sig betydligt mer än vanligt.Psykoser kan förekomma i allvarliga depressioner.[6][13][14]
( med risk för kopierings missar hänvisar jag till Wikipedia)
Om du läst detta har du kanske en lite större förståelse för mig nu!
Jag skyller endå inte på någon sjukdom. Jag försöker bara inte vara som dig!
Nu säger jag god natt!!
