Tragiska liv som blir så rätt..

Idag satt jag med Amelia i knät när jag satt på toa, Läste om Jackie Ferm, Lars Ferm ("Lars-Inge Svartenbrants") dotter. Vilket sjukt liv hon levt och hur hon nu tar revanch mot svenska myndigheter och alla idioter som funnits runt henne! Som 16-åring blev hon tvungen att identifiera sin äldre bros som kört ihjäl sig och sedan anordna hans begranving själv.

Och när ja sitter å läser så kommer jag på att jag relaterar mycket av de hon säger till mig själv.
Jag kan inte ALLS säga att jag haft samms helvete som hon men mycket skit har hänt mig och jag kan bara sitta med och nicka till hennes tankar och sätt att ta tag i det.

Jag var kanske sju år när allt startade, Jag hade alltid varit den snälla tjejen som kunde följa med överallt utan att egentligen synas, Mamma hade alltid med mig och ALLA älskade mig.

Så kom dagen då jag skulle börja i skolan, Den första tiden gick väll bra men när vi skulle lära oss att läsa och jag inte kunde sparkade jag rakt ut, Jag skret och bråkade, mamma och jag va osams jag fick gå till PBU (BUP som det nu heter). Jag skulle prata om saker, och vi blev tillsagda att jag inte fick bada med min styvpapp. Ingen ville lyssna eller förstå vad som egentligen var fel.
10års helvete stod framför mig då och jag tror alla viste vart felet låg men INGEN gjorde något.
Jag kämpade på och gick till skolan varje dag år ut och år in. I 8:de klass började allt lösa sig men så kom smällen igen. De super lärare jag haft slutade och jag fick en ny lärare som jag inte alls gick ihopp med. När jag slutade 9:an hade jag bara godkänt i Matte.

Jag började då plugga på en skola i Stockholms innerstad där de tog mitt problem på alvar. Jag fick en dyslexiutredning efter 10år i skolbänken.
Men då var det för sent allt slit hade fått mig less. Jag hoppade av skolan och jobbade. Men jag hade nu fårr göra min utredning. Jag hade SVÅR dyslexi.

Jag började på IV programet ca 100meter från mamma och gjorde egentligen eget mer än jag var tvungen till. Och så kom nationella proven. Jag sa till mamma att de här går bara inte de e kört. Men allt flöt på För nu fick ja göra det muntligt.
Ringde till Mamma på Lunchen: -Jag e godkännd i Svenska och Engelska! Nu ska ja söka gymnasium!

Jag sökte 3 skolor och kom in på alla 3. Men valde en i uppsala.
Jag flyttade och allt fungerade bra. Jag fick en egen lägenhet då jag inte trivdes i student hem men i februari Orkade jag inte mer.. Jag hoppade av skolan.
Jag hade nått min gräns men hade iaf papper på att jag hade Dyslexi och inte var lat som lärre sagt innan.

Min lärare i 1-3 ville ge mig en utredning men skolan kom sig aldrig för att skicka en remiss, I nästa skola 4-7 hade de inte råd och samma gälde 8-9. Hur svårt ska det vara. Alla trode de var fel på mig som bara bråkade när jag inte förstod eller hängde med. I sexan fick alla välja ett andra språk, Jag valde spanska och tyckte det var super roligt men det tog de bort från mig för att jag inte fixade engelskan. Så jag fick gå på extra engelska och missa det enda jag inte tyckte var roligt. Hur tänker man då?? Om man ger ett barn en rolig sak å säger här får du men sedan tar man bort den för att hon/han inte orkade äta upp maten!? Det går inte ihopp!

Det e klart att det fanns msaaor runt om kring som spelade roll....

Men de kommer senare ikväll..