Jag sover inte om nätterna.. eller jag somnar vid 4-5 och vaknar mellan 9 å 12. Inte konstigt att hjärnan inte vill fungera..
Är inte ens skönt att sova just nu.. Jagtänker bara på framtiden och hur fan jag ska fixa det här..
Rädslan att misslyckas är så sjukt stor.. Tänk om jag inte kan de jag vill..
Tänk om jag misslyckas igen.. Tänk om det knäcker mig..
Att inte kunna förklara en känsla är jobbigt. Ibland vet jag inte ens om det är en känsla eller bara en tanke som jag inte kan ta tag i.. Jag kan inte få bort dem när jag själv vill.. Ibland gnager det sig fast. De e då ångest och paniken kommer..
Vissa gånger vet jag inte alls om jag ska vakna imorgon eller om ångest och panik ska ta livet av mig i sömnen.. Det knyter sig i magen och Någon sitter på mig och drar hårdare och hårdare men ett skärp under brösten. Jag får ingen luft, Ibland k9mmer tårarna, ibland bara panik. jag kan inte ta mig ut...
När jag var lite somnade jag på min farmors soffa. Jag tror att jag drömde om ett litet godis hjul av lakris rullade i luftern mellan 2 sofforna. Plötsligt blir detta hjul lite större och ju mer de "flyger" mellan sofforna blr det större och mer mektigt.. Jag börjar försvinna och andra låter jätte arga.
Den känslan/tankarna kommer då och då. För mig är det tecken på panikångest. Jag kan lyssna på musik, (En glad låt som jag älskar) Men plötsligt låter ALLA arga, ledsna, besvikna, hysteriska och alla riktar sig mot mig.
Att beskriva det är som att uppleva det, Sjuktligt svårt och säkert inte allt av hur det känns då.
Det kommer i perioner och allt jag vill när den känslan kommer är att krypa upp i en famn och sluta tänka..
Enda senan jag var liten har jag velat gå ner i vikt, vara som alla andra och mer kvinnlig. Jag misslyckas alltid. Jag satte mig på folk för att dom inte skulle sätta sig på mig. Ingen såg mitt rop på hjälp.
När en tjej växer upp ska hon alltid vara så söt. Jag är inte söt på de sättet. Ku nde jag skulle jag säkert vara gaddad över hela kroppen, Piercad och allt jag bar skulle vara svart och rosa..
Med de yrke jag vill ha vet jag att det inte fungerar så. Jag måste vara "normal".
Jag var tycligen världens snällaste när jag var liten. (jag fick stå i centrum.)
Jag var alltid med och alla ÄSKADE MIG!
När jag sedan började i första klass kom problemen, Jag fick inte synas eller höras så som jag ville. Jag lärde mig inget och alla läxläsningar med mamma slutade i tårar och bråk. Jag förstod inte. Det gick inte in.
Idag kan jag se att det var där rädslan för at misslyckas och att göra folk besvikna startade.
Jag gick 3år på Johannes skola i sthlm innan dom ens kom på att jag kanske hade dyslexi. Men eftersom vi skulle flytta ut till Lidingö så blev det aldrig av..
Vi flyttade och i den ny skola sndes jag. Jag var någon som stack ut. Det gick ganska bra tills jag fick presen men läxor och allt vad skolan innebär.
Jag fick hjälp men inget hjälpte.
Sokolan hade inte "råd" med en dyslexi utredning och jag blev kallad lat. För jag kunde när jag ville. (På säätt å vis e det sant. Är det något jag verkligen vill så kan jag.) Men ibland e de bara stopp.
Jag fick gå och prata på BUP (då hette det PBU typ psyk barn och ungdom).
Där kom dom fram till att som sjuåring får man inte bada med sin styvpappa.. SKIT om ni frågar mig.
Dom arnåfrdnade möten där jag skulle berätta allt jag kände. Pappa, maria, Mamma och Patrik skulle närvara och jag valde att ta med mig Johan för att ha någoon att vända mig till när tårarna skulle komma..
De mötet var det sämsta som kunde hända.
Jag spydde galla på min pappa i ren panik. Jag viste INGET om hur verkligheten såg ut eller hade varit. (Idag älskar jag min pappa mer än jag trode jag någonsin skulle göra. Pappa är min starka pungt i livet. Han löser allt hur vårt det än är och jag vill vara som honom!)
Nör det var dax att börja i åtonde klass orkade skolan inte mer. Jag fick byta till Resursskolan där vi var 5 elever på 3lärare.
Den sommaren dog Emma.
Tjejen som jag trode jag skule känna hela livet och fick mig att se lycka i allt. Tjejen som var allas bästa vän och som alltid fanns där..
Jag hade varit i hässelb den helgen, Sitter på bussen och får tag på en aftonbladet. Jag läser den inte men när jag kommer hem berättar mamma att 7 ungdomar har voltat i en bil och 1 tjej e död. Det tog men 1 sec att ta upp mobilen och ringa till Emmas mobil. Den vara avstängd. Jag ringde Charlott och Jag fick min mardröm bekräfftad. Emma var tjejen som dog i olyckan. I en stulen cab hade dom åkt och Emmas bror körde när han var tvungen att väja för något och bilen våltar, Emma åker ut genom fram rutan Hon räddar Martins liv.
Martin Börjar självklart i den nya skolan någre veckor efter mig. Han har legat på sjukhus LÄäääänge och han behöver prata om det som hänt. Jag orkar inte lyssna.. Jag vill inte höra.. För mig var det hans fel att Emma var död. Hade hon inte suttit där kunde hon ha levt och han kunde ha varit död då hade jag inte brytt mig..
Men nu va det Emma som var borta. Jag satte mig och gjorde allt annat medans han fick prata. Det var då jag verkligen började röka. Det blev mitt sätt att andas ut.. Enda gången jag vart lugn..
Challe räddade mig nog då. Utan henne vet jag inte om jag orkat med allt då.. Då började mina tankar på livet efter detta.. Var det värt att känna all denna smärta?
jag var för feg för att ta livet av mig. Vilket jag är väldigt glad över idag.
Men ingen kommer någonsin förstå de svarta hål jag hade i mig som svalde all lycka som någonsin funnits.
Tiden gick och i skoalan gick de ganska bra. Men hästarna tog tid. Stallet var min flycktväg. Så mycket och ofta jag kunde var jag i stallet. Jag älskade det. Jag blev uppskattad och jag fick göra allt och fick beröm. Jag synndes igen. Jag mådde bra.
Giza ett arabisktfullblod på 2år blev snart min bästa vän. *saknar*
Jag fick veta att mina bästa lärare skulle sluta på sommaren mellann 8:an och 9:an och jag mins bara hur krossad jag var. Att jag trode att allt skulle skita sig nu.
Det gjodre det oxå. Jag HATADE min engalska lärare Lisa. Vi var lika envisa och lika hårda. Ingen gav sig. Tack och lov kom TINA. Träffar jag henne igen kommer jag tacka henne för ALLT hon gjorde.. Hon höll mig uppe ur skiten.
Jag fixade inte engelskan, Det kan jag bara skulla på mig själv. Jag var för upptagen att hata. Men även då var mitt liv svart eller vitt.
Jag började på Xist, ett tjej IV i centrala Sthlm. Där sket sig ALLT. Jag skolkade för första gången i mitt liv och jag hatade att vara där.. Det enda som var roligt var att jag fick kontakt med Carro igen och Elionor som oxå bodde på Ön.
(dem har ja fortfarande kontakt med.)
Jag jobbade på Vivi superstor lidingö och jag hade häst i Bromma. OJ va jag åkte T- bana och stressade. Men OJ va bra jag mådde. Jag hann Aldrig tänka. Jag somnade utan att ha hunnit lägga huvudet på kudden.
Jag började plugga på Herrsby gymnasium året efter IV igen. men denna gång funkade allt.. Och detta tack vare att jag fick en Dyslexiutredning av Xist.
Vilket jag är otroligt tacksam över idag.
Jag gick ut med G i MATTE, SVENSKA och ENGELSKA på Herrsby. Jag Klarade engelskan på bara Nationella proven. haha. Lite skrattretande om man tänker på det nu.. Men FAN va ja var nöjd. JAG hade fixat det. :P
Jag kom in på Jälla i uppsala och Berga i sthlm. Jag valde Jälla för där dunde jag ha med mig MIN häst från första dagen.
Det gick bra i 6månader på Jälla. Sen orkade jag inte med allt. Det blev för mycket. Hjärta och hjärna talade inte samma språk. Jag kastade in handuken i februari och sen blev det 1000 olika jobb, ett barn och massa galenskaper.
fort.
HUdarna vill kissa..
.
Bus ungar!
