Lär man sig ALDRIG?

Jag tycker de e konstigt att jag ALDRIG lär mig vissa saker.. Som de här med kompisar och vänner. Jag har ganska många kompisar och få vänner. Men de jag verkligen känner att jag kan lita på är folk jag kallar vänner. "Kärlek kommer och går men Vänner består" är ett måtto jag ofta gått efter. Men de där med kompisar har ja svårt för. De kommer in nya personer i mitt liv ofta och jag tycker om det. Att alltid ha någon att umgås med är det viktigaste för mig. Jag är ingen som tycker om att vara ensam. Specielt inte när Isa är hos S (sin pappa). Jag trivs med folk runt mig och är det en fest så e jag inte sen att hänga på.

Men så finns de personer som jag inte kan plasera. De har varit i mitt liv ganska länga, ätit på förtroenden kontot, svikit när de behövts och slutat höra av då och då.
Och jag e för snäll för att stänga dem ute, men sammtidigt tvär lessnar jag på att de händer om och om igen. Jag vet att jag e för snäll och att de gör att folk utnyttjar mig på olika vis. Men jag ska väl ändå inte behöva stänga av allt för att folk ska uppskatta det jag gör/gjort för dem....

Just nu finns det 2 st som svikit lite och en som jag helt uteslutit. Den sista är den jag troligtvis ALDRIG kommer träffa igen och det vore idioti om vi blev sams någonsin mer igen.

Sedan finns de folk som jag är osams med men som jag egentligen skulle vilja ha i mitt liv. folk som jag bråkat med om idiotiska saker som inte ens skulle hehövt hända. De e sååå tråkigt att de e så men jag tror att en av dem är för långsint och ALDRIG kan förlåta. det känns surt som fan men ja OM du läser detta Johanna så hoppas ja att vi kan ses igen som vänner. Vi hade väldigt mycket roligt!

Alla får en plats i mitt hjärta, förtjänar du att stanna så gör du det annars åker du ut snabbare än du hinner blikna.

SÅ ÄR DET! PÖSS